De senaste veckorna har några rejäla stormar svept fram över Västerhavet. På CNN:s vädersändning kunde man följa Lill-Berit från engelska ostkusten in mot östra Skagerrak och Bohuskusten. Med kikare har jag sett vågorna dundra in mot södra skärgården – Vrångös sydspets och skären i gattet mellan öarna och fastlandet. Askimsfjordens mynning är helt öppen för Kattegatts byar som några dagar nått orkanstyrka. Rakt västerut från Göteborg ligger Nordsjön, det är därifrån det dåliga vädret kommit.
Vi talar om stormar på ”gamla Nordsjön”:
”Gamla Nordsjön som svallar och brusar
under vindarnas växlande gång,
sedan urminnes tider oss tjusar
din betagande rytmiska sång…”
Det är en vacker omskrivning för det vi sett den senaste tiden. Havet skrämmer när vindarna passerar 15 m/sek och det kalla vattnet sköljer långt upp på klipporna. Inne i småbåtshamnarna rycker båtarna i sina förtöjningar. Något i de där bilderna fängslar oss också. Vi tittar ut över havet med vinden slitande i ansiktshuden och känner en väldig förundran för havet.
Resten av sången berättar om ett hav som öppnar Sverige för världen, där alla världens länder samlas i form av fartyg som seglar kors och tvärs. När Harry Brandelius båt passerar Doggers bankar vinkar de till fiskebåtarna. Men den som kan se ner på botten av Doggers bank och låta blicken passera genom ett schakt av tid, skulle snart upptäcka något helt annat än hav och fiskar. Nere i sedimenten finns ett vittnesbörd om när hela Doggers bankar och landet runt omkring var ett landområde täckt av skogar, ängar och mänskliga bosättningar, ett område lika stort som Danmark.
För omkring 12 000 år sedan var en stor del av södra Nordsjön land. För 7 500 år sedan hade landmassan försvunnit under havsytan som en följd av stigande havsnivå.
Forskningen om det verkligt gamla Nordsjön handlar om en tid när havsytan var lägre och grundområdena i södra Nordsjön låg ovanför havsytan. Det var inte så länge sedan. Den tiden tog slut när den senaste istiden tog slut smälte glaciärerna och havsytan började stiga i södra Nordsjön. Havet steg och landmassan minskade successivt. Det låglänta område mellan sydöstra England och Danmark som den moderna forskningen kallar Doggerland blev mindre och mindre.
Sjunkna skogar
Redan för hundra år sedan började engelska geologer intressera sig för landområden som ätits upp av havet runt brittiska öarna. Clement Reid gav dessa områden ett namn; submerged forests eller sjunkna skogar. Han fann stubbar och rotverk som stack upp ur vattnet vid lågvatten. Det kunde också hända att fiskare fick dessa i sina nät och ibland tog de in dem till land – istället för att slänga tillbaka dem – och så småningom fick vetenskapen syn på dem.
Men långt innan forskarna upptäckte dem hade dessa fynd ett namn bland lokalbefolkningen – Noah’s Woods. Namnet anspelar på den bibliska episoden om syndafloden och Noak och hans familj som räddades på ett fartyg. Resterna av träd som fiskarna fick var det som återstod av världen före syndafloden, enligt den lokala myten.
Reid beskriver hur många av fynden gått förlorade. Fiskarna hittade stora mängder trädrester men också skelett från landlevande däggdjur: “When trawlers first visited the Dogger Bank its surface seems to have been strewn with large bones of land animals and loose masses of peat, known to the fishermen as ‘moorlog’”. Moorlog är trä som befinner sig i nedbrytning, namnet antyder att det är på väg att bli torv. (Poeten Gunnar D Hansson översätter moorlogs med sumpmarkstockar i sin diktsamling AB Neanderthal, där en av dikterna handlar om ”Nordsjöslätten”).
Fynden var förstås mest till besvär för yrkesfiskarna som gjorde sig av med dem längre ut till havs och någon systematisk insamling tycks inte ha gjorts. Men enstaka fynd togs iland och samlades ihop som kuriosa på det lokala museet i Yarmouth.
”Björn, bison, mammut, irländsk älg, vildoxe, ullhårig noshörning…”
Clement Reid räknar upp vad som fanns i de fynd som gått förlorade för vetenskapen. I dessa fanns benrester från: Björn, bison, varg, häst, hyena, ullhårig noshörning, irländsk älg, ren, mammut, kronhjort, bäver, valross och vildoxe. Reid hade alltså tillgång till dokumentation om dessa fynd men de mer exakta platserna där de återfunnits fanns inte kvar när han skrev sin bok.
Under 1900-talet växte kunskaperna om den stigande havsnivån i Nordsjön och de landmassor som nu var täckta av vatten. Det finns ett 20-tal dokumenterade fynd på en brittisk databas som alla styrker Clement Reids teori om att en stor del av södra Nordsjön varit land. Flera av de senare fynden har gjorts i samband med geologiska undersökningar inför olja, gas och på senare tid vindkraftprojekt. I slutet av 1940-talet introducerades kol-14 metoden inom arkeologin och man kunde fastställa att flertalet fynd var mellan 8-10 000 år gamla. De hade gjorts på omkring 40 meters djup.
Idag pågår forskning om Doggerland i Storbritannien. I Allt om vetenskap berättas om den forskning som startats av arkeologen Bryony Coles. På 1990-talet ritade Coles en karta över hela det område som hon räknade med försvann i havet efter att isen smälte. Coles gav området namnet Doggerland, efter Doggers bankar – det grundområde på 35-50 meter som trålats sedan slutet av 1800-talet. Doggers bankar var det högsta landområdet inom det större område som kallas Doggerland och som beräknas ha legat ovanför havsytan när isen började smälta för 12-10 000 år sedan. Forskare från Birminghamn fick tillgång till oljebolagens seismiska undersökningar och kunde med hjälp av dem ta fram en karta över hur området såg ut. De upptäckte sjöar och floder.
Mer information om vad de engelska forskarna kommit fram till finns under sökordet ”mapping doggerland”.
Källor:
Clement Reid, Submerged forests, 1913, Cambridge University Press
Peat Database Results North Sea: http://www.english-heritage.org.uk/content/imported-docs/p-t/peat-database-nsea.pdf
Doggerland – det glömda landet. Allt om vetenskap, 2010-01-05
http://alltomvetenskap.se/index.aspx?article=5447
Gunnar D Hansson. AB Neanderthal, 1996
